it takes a lot.

Sitter hemma och myser med lite ångest. Är egentligen hundvakt hos pappa, men det har blivit helt fucked up efter världskrig i torsdags. Pallar knappt vara i huset, inte ens när jag är ensam. Jag hatar verkligen bråk, det är därför jag vanligtvis undviker det till 110%. Så jag flydde ägsalladen och åkte till mamma för att mata katterna.
Ska åka till Östlings snart och mata kaninen och kolla hästarna men jag kände att jag behövde lite space, så jag har blivit kvar här en stund.

Pratade med pappa i telefon igår. Han är i Nyköping hos farfar - grymt avundsjuk! Älskar allt med staden och inte minst farfar och Inga-Lena. Känner mig så hemma där, är bara lugn och vill aldrig åka därifrån. Pappa känner likadant, det har han alltid sagt. Därför kändes det både underbart och hemsk när han sa: - Hade det bara varit du och jag hade vi flyttat hit efter du tagit studenten.
Jag skulle ju inte vilja något hellre men det går ju inte. För det är ju inte bara jag och han. Inte för att jag vill att det ska vara det, men när han säger så är det en liten självisk del av mig som önskar att allt var som för fyra år sen..  När det var jag, pappa, Malte och Boss mot världen..

Funderar mycket på framtiden just nu. Jag tror ju verkligen att jag vill läsa till etolog, men samtidigt känns det som att det är en för bred utbildning med en osäker arbetsmarknad. Jag vet ju att jag vill jobba främst med hästars och hundars beteenden fast också med djurskydd. Jag läser ju om allt det på etolog, bland mycket annat och jag vet inte om jag vill ha det där "bland mycket annat".
Helst skulle jag ju vilja göra praktik inom dessa områden men det kan ju bli svårt när man går BF. Jag ska prata med mina lärare om dom har några bra idéer, även om det känns som att dom helst vill att man ska vara på ett ställe där det är mycket ledarskap och sånt, typ dagis. Men jag vet ju att det är helt fel för mig och det känns ju onödigt att slänga ut flera veckor på att vara på sånt som jag aldrig kommer jobba med..
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; BF är helt fel för mig!

doing everything by heart.

Jag ska aldrig mer förlita mig på någon annan när det gäller trav! Fy tusan alltså. Alla odds och experter gjorde mig helt förvirrad igår och det slutade med att jag tog bort Vector Du Ling, Rolls Royce och Iceland! Hade jag lyssnat på mina egna instinkter hade jag haft pengar vid det här laget. Fan.
Men nu måste jag jobba i boden istället. Jag vill verkligen inte. Jag vill bara ligga hemma och slappa. Egentligen har jag inte tid att jobba eftersom jag ska både klippa gräset och rida med Nasse idag. Förutsatt att jag får ta unghästen då Gymir är halt. Pappa tror att han har sträckt sig, jag tror snarare att han har ont i ryggen och det har satt sig i korset.. Vet. ska iaf ut idag, så vi får se. Hoppas bara det inte är något allvarligt. :)

Idag åker hela familjen Lena mot Österrike, det kommer bli jättekonstigt att vara i stallet utan att dom är där. Jag ska ta hand om katterna nästa onsdag då Christina ska bort. Det kommer bli helt skumt att vara i huset när ingen annan är där. Ska dit på morgonen - kanske att man ska skolka skolan då och rida istället och sen sova lite på deras soffa. ;)
Ja, shit, på måndag börjar skolan..
Och vi har inte fått våra scheman än! Alla andra program fick sina förra veckan, men inte vi! Eller vi har fått alla teoretiska kurser, men inga yrkes. Hoppas vi inte har några!

Nu ska jag gå upp och ha lite ångest innan jag cyklar till Boden.
Tjillevippen!

out of my mind.

Galet skönt att vara hemma igen! Veckorna blev helt okej, otroligt vackert landskap - även om jag gillar östkusten bättre. Det blev tyvärr mycket bråk och skrik mellan Iris och Vidar, något som tog vädligt hårt på mig som inte är van vid bråk. Visst är jag själv uppvuxen med syskon, men vi slutade gräla sådär när jag var runt 12, inte 17.. kanske är det skillnad när det är en kille och tjej än tre tjejer.. Hur som helst så var det jobbigt och jag ville hem ganska många gånger.

Men nu är jag iaf hemma igen!! :D
Har målat om i stallet med Nasse och Lena, det blev jättefint, även fast det är otroligt gräsliga färger och turkos/rosa pandor och karusellhästar i Gymir och Soldans boxar. Det är det minsann inte alla stall som har!

Ikväll bli det v64! Blev galet pepp på att spela när jag läste en viss bukefalists blogg, hon hade nämnligen fått sig en rejäl hacka förra veckan. Känner att jag inte är så insatt just nu, så det blev att spela på odds.. Skäms Lina!
En vacker dag kommer nog jag också vinna på travet. ;)

Jises, på måndag börjar sista året på BF. Fy fasen vad skönt! Man får hoppas att det här året blir bättre än de två första, värre kan det ju knappast bli.. Har jag tur får jag ett hyfsat schema så jag kan fokusera lite på träningen och spendera mer tid i stallet nu när Sorbonne ska stå hos oss igen. :D vem vet, kanske att man lyckas klämma in några dressyrträningar med islänningen - förutsatt att jag vinner på travet så jag kan betala för mig..!

Känner att det är dags att ta cykeln till butiken och lämna in den vinnande raden nu! :D
Adios,

är du en av dom som gråter när igen ser på?

är du en av dom som berörs ändå?

Imorgonbitti bär det av till västkusten. Två veckor i Lysekil med familjen Pappa.
Jag borde klippa gräset och städa huset - packat har jag redan gjort - men jag hittar inte motivationen att göra det, vill bara fortsätta sitta här i soffan med en sovande katt i knät.

Ibland får jag känslan av att jag vill göra allting som går samtidigt som jag bara vill fortsätta att vara ensam hemma och slappa, göra så lite som möjligt. Inte träffa någon, inte prata med någon, bara förlora mig helt i mig själv. Det känns som att jag har tappat kontakten med verkligheten, ingenting betyder något, ingenting är på riktigt.
Det är då jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag var lycklig på riktigt och jag visste om det. Det var den sista våren med Johan och den första med Sorbonne. Då var jag i harmoni med alltet och jag visste att jag var tvungen att ta vara på varje sekund, för det skulle ta slut och jag ville minnas varje ögonblick, varje känsla.

Så jag undrar, hur skapar man sig sådan lycka igen? Hur skapar man känslan av att vara hel igen?
Var hittar man den som får varje dag att vara en att minnas och ta till sig?
Jag vet inte, jag bara undrar.