tal till nationen.
Var på Betnérs show Tal till Nationen igår på Folkets hus i Falun. Jäkligt roligt, men segt i mitten. Tappade fokus och svävade iväg i något sorts tomrum ett tag - jag alltså, inte Betnér, han var högst närvarande, antar jag. Att jag blev lite utmattad kan ha berott på att jag var på möte fram till halv sex, satt och pratade med Å i hennes bil i 45min, käkade sen en toast o brände iväg mot Falun med mammsen. Det hade varit en trafikolycka vid Grycksbo så vi räknade ut att om vi skulle hinna fram till åtta var det bäst att ta vägen över Rexbo, vi åkte lite vilse, jag blev plötsligt åksjuk och hade svaga panikkänslor de sista tjugo minuterna. Kan ha varit därför jag var lite mosig.
Dock var många delar av talet genialt, som vanligt. Läste på http://www.magnusbetner.com att Magnus själv tyckte att han var skitbra och att publiken var underbar, alltid kul att höra att man lyckats skratta på de ställen som komikern tänkt.
Satt nyss och pillade ihop åtta papperslådor, ja, ni vet sånna man lärde sig göra på fritids med ett A4-papper, åtta stycken med lock blev det. När jag satt där och knåpandet gick av sig självt började jag fundera en del på vad jag skulle skriva i mitt nästa inlägg, dvs, det här. Något jag kom fram till var hur mycket dynga folk skriver i sina bloggar.
Tror dessa bloggare, helt ärligt, att en läsare tycker det är värt att slänga ut ett par minuter av sin tid på att läsa om vad bloggaren köpte när den var på Kupolen och shoppade idag, för tredje gången denna vecka? Att läsaren kommer lägga på minnet vem bloggaren var och fikade med igår på Siljan? Som om läsaren inte själv både shoppar och fikar ibland.
Folk är så äckligt förälskade i sina egna liv att de måste publisera det så att folk kan avundas deras välbärgning. Inte så att dessa bloggare (bloggerskor är väl snarare rätt ord) öppet skryter med vad deras nya tunika, byxor, ögonskugga eller vad det nu är kostar. Men när de skriver ut att de köpte varorna på MQ, Gul&Blå och Make up store så framgår det ganska tydligt, speciellt när de har tagit en fika på Wayne's istället för på Donken. Förbannade kapitalist-fascister!
Varför kan inte VR eller dylika tidningar lyfta fram folk som faktiskt skriver blogg om saker man vill läsa? Okej, jag fattar ju också att dagens vakuumtonåringar (för närmare beskrivning av fenomenet, läs inlägget från 2 september) inte vill läsa om ett utbildande program i P1 på http://kinell.blogg.se eller småle åt hatet mot USA, Carolina Klüft och djurrättsaktivister i bloggen http://intefordekansliga.blogg.se
Det blir helt enkelt för avancerat för dingding-världen. Jag ska sluta kalla dem för vakuumtonåringar. För jag har insett att vakuumet har sugits upp av så många fler huvuden än bara tonåringarnas. Jag blir nästan sorgset tårögd när jag inser att vuxna människor, människor i min mammas ålder inte kan se längre än till sin egen nästipp - det är ju där deras egen kropp slutar, de behöver inte se längre, för deras tankebanor går ju bara runt dem själva.
En sak i allt det här som jag därimot tycker är riktigt roligt är att det är mode att bry sig om andra. Vi ska alla ha en pin på jackan för att visa att vi stödjer Rosa Bandet. Vi ska prenumerera på nya tidningen ECO-Queen för att lära oss att det går att leva glamouröst och trendigt, men på ett smart och medvetet sätt. Bry sig om andra, jovisstdu, hoppa o skit.
Det är förfan inte en enda modebloggerska som bryr sig ifall deras nya skor är utav fair trade-odlad regnskog eller vanlig regnskog. Det som faktiskt betyder något är att ett par likadana skor har burits av Sarah Jessica Parker. Sen kan jag även tänka mig att SJP köpte just de skorna för att de var fair trade eller liknande, då jag har en teori om att de flesta kändisar som nått toppen har tagit sig dit pga av deras brist på vakuumvävnad.
Nej, nu har jag fått nog. Vissa människor är bara så vidrigt primitiva.
Gör världen, eller iaf mig, en tjänst. Ta bort er själva. Förinta er exsistens.
Det ska bli intressant o se vad för sorts kritik jag kommer få på det här inlägget. Sist jag nämnde vakuumet fick jag många åsikter om det, flest från vakuumbefolkningen själv. Underbart, mer sånt tack.
Adjöken.
Dock var många delar av talet genialt, som vanligt. Läste på http://www.magnusbetner.com att Magnus själv tyckte att han var skitbra och att publiken var underbar, alltid kul att höra att man lyckats skratta på de ställen som komikern tänkt.
Satt nyss och pillade ihop åtta papperslådor, ja, ni vet sånna man lärde sig göra på fritids med ett A4-papper, åtta stycken med lock blev det. När jag satt där och knåpandet gick av sig självt började jag fundera en del på vad jag skulle skriva i mitt nästa inlägg, dvs, det här. Något jag kom fram till var hur mycket dynga folk skriver i sina bloggar.
Tror dessa bloggare, helt ärligt, att en läsare tycker det är värt att slänga ut ett par minuter av sin tid på att läsa om vad bloggaren köpte när den var på Kupolen och shoppade idag, för tredje gången denna vecka? Att läsaren kommer lägga på minnet vem bloggaren var och fikade med igår på Siljan? Som om läsaren inte själv både shoppar och fikar ibland.
Folk är så äckligt förälskade i sina egna liv att de måste publisera det så att folk kan avundas deras välbärgning. Inte så att dessa bloggare (bloggerskor är väl snarare rätt ord) öppet skryter med vad deras nya tunika, byxor, ögonskugga eller vad det nu är kostar. Men när de skriver ut att de köpte varorna på MQ, Gul&Blå och Make up store så framgår det ganska tydligt, speciellt när de har tagit en fika på Wayne's istället för på Donken. Förbannade kapitalist-fascister!
Varför kan inte VR eller dylika tidningar lyfta fram folk som faktiskt skriver blogg om saker man vill läsa? Okej, jag fattar ju också att dagens vakuumtonåringar (för närmare beskrivning av fenomenet, läs inlägget från 2 september) inte vill läsa om ett utbildande program i P1 på http://kinell.blogg.se eller småle åt hatet mot USA, Carolina Klüft och djurrättsaktivister i bloggen http://intefordekansliga.blogg.se
Det blir helt enkelt för avancerat för dingding-världen. Jag ska sluta kalla dem för vakuumtonåringar. För jag har insett att vakuumet har sugits upp av så många fler huvuden än bara tonåringarnas. Jag blir nästan sorgset tårögd när jag inser att vuxna människor, människor i min mammas ålder inte kan se längre än till sin egen nästipp - det är ju där deras egen kropp slutar, de behöver inte se längre, för deras tankebanor går ju bara runt dem själva.
En sak i allt det här som jag därimot tycker är riktigt roligt är att det är mode att bry sig om andra. Vi ska alla ha en pin på jackan för att visa att vi stödjer Rosa Bandet. Vi ska prenumerera på nya tidningen ECO-Queen för att lära oss att det går att leva glamouröst och trendigt, men på ett smart och medvetet sätt. Bry sig om andra, jovisstdu, hoppa o skit.
Det är förfan inte en enda modebloggerska som bryr sig ifall deras nya skor är utav fair trade-odlad regnskog eller vanlig regnskog. Det som faktiskt betyder något är att ett par likadana skor har burits av Sarah Jessica Parker. Sen kan jag även tänka mig att SJP köpte just de skorna för att de var fair trade eller liknande, då jag har en teori om att de flesta kändisar som nått toppen har tagit sig dit pga av deras brist på vakuumvävnad.
Nej, nu har jag fått nog. Vissa människor är bara så vidrigt primitiva.
Gör världen, eller iaf mig, en tjänst. Ta bort er själva. Förinta er exsistens.
Det ska bli intressant o se vad för sorts kritik jag kommer få på det här inlägget. Sist jag nämnde vakuumet fick jag många åsikter om det, flest från vakuumbefolkningen själv. Underbart, mer sånt tack.
Adjöken.
flickan som var vacker i onödan.
Rubriken är kopierad av en titel på en bok. Titeln tilltalade mig otroligt mycket, just idag. Varför vet jag inte, men den kändes så passande. Har precis varit och lämnat av storasyster Madelene på tågstationen, hon skulle åka till Falun och hälsa på KarolineP.
Vi tittade på Stockholm boogie nu på eftermiddagen, fick mig att vilja ha sommar o vara tillbaka i hufvudstaden tillsammans med storasyster. Saknar fläkten och stessen, alla människor. Inte sociofob idag inte, snarare tvärtom. Något jag därimot känner är att jag snart kommer ledsna på är min systers dators tangentbord och mina egna fingrars snubblande över dessa tangenter, inte min dag när det gäller korrdination.
Sista veckan på praktiken, känns riktigt, riktigt tråkigt. Ska bli jobbigt att komma tillbaka till skolan, ska bli jobbigt att lämna E och resten. Dock kommer det kännas absolut kämpigast att inte få träffa Å varje dag. Hennes enorma, kloka, spralliga personlighet som har gjort de här tre veckorna till det de har varit. Det var inte barnen som lärde mig mest om mig själv och livet, utan det var hon, så tack.
Nu tänker jag överlämna mig själv till vattnet i duschen och försöka slappna av en smula. Efter det ska jag nog göra en välförtjänt kväll, enligt mig, och lägga mig för att börja på tredje delen i en triologi jag håller på att läsa. Det kan bli spännande vill jag lova. :)
you're the ulitimate.
Sitter i mitt klassrum på praktiken. Ska snart åka till St. Persgården o titta på teater. Sen blir det nog mest pappersarbete resten av dagen. Funderar på om jag ska vara i A-L's klass, men jag får la se. Hur som helst så är det helt underbart att vara här. Vill bara att skolan ska ta slut så jag kan vara här jämt, med dessa underbara barn och lärare och såklart underbarnet, E.
Vi satt själva igår i ett grupprum och körde "hänga gubbe". Jag ritade upp ordet kärlek. Tanken var att jag skulle väva in en av mina uppgifter i detta och se efter hur E tänker om just kärlek. Det blev en flopp. Först och främst är kärlek inte världens lättaste ord att läsa, för oss kanske, men inte för E.
Jag; kärlek, vad är det för något då?
E; *rycker lite frånvarande på axlarna* Jag vet inte.
Jag: Men är inte det en känsla?
E: Jooo..
Jag: Och hur känns det inuti då då? När man är kär.
E: Men jag vet väl inte, jag har aldrig varit kär!
Jag: Jaha, nehe, nej, då är det inte så lätt att veta..
Så den gubben gick inte. Fick därimot en härlig insikt i E's känsla för tid. Det skulle ta en timme att gå till mammas jobb. Sen skulle det ta en timme att gå o köpa glass. Fast så skulle ju glassen betalas också, så då gick det åt en timme till.
Ibland är livet bra underbart! :)
Mors!
Vi satt själva igår i ett grupprum och körde "hänga gubbe". Jag ritade upp ordet kärlek. Tanken var att jag skulle väva in en av mina uppgifter i detta och se efter hur E tänker om just kärlek. Det blev en flopp. Först och främst är kärlek inte världens lättaste ord att läsa, för oss kanske, men inte för E.
Jag; kärlek, vad är det för något då?
E; *rycker lite frånvarande på axlarna* Jag vet inte.
Jag: Men är inte det en känsla?
E: Jooo..
Jag: Och hur känns det inuti då då? När man är kär.
E: Men jag vet väl inte, jag har aldrig varit kär!
Jag: Jaha, nehe, nej, då är det inte så lätt att veta..
Så den gubben gick inte. Fick därimot en härlig insikt i E's känsla för tid. Det skulle ta en timme att gå till mammas jobb. Sen skulle det ta en timme att gå o köpa glass. Fast så skulle ju glassen betalas också, så då gick det åt en timme till.
Ibland är livet bra underbart! :)
Mors!
London calling,
Den tjugosjunde oktober tvåtusenåtta lyfter ett flygplan från Arlanda, destination London. Det är meningen att jag själv och Linnea aka Nasse ska finnas med när planet lyfter. Tre nätter på An-Nur Hotel, inte Sheraton direkt, men det duger gott åt oss två, då vi inte har några som helst tankar på att stanna inne hela dagarna.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte hur vi ska klara av att ensamma ta oss från Leksand till London och tillbaka helskinnade, utan att ha misslyckats totalt minst en gång. Jag försöker övertala mig själv och Linnea om att det ska gå bra och att det bara är att fråga sig fram. Knepigast kommer nog de få timmar från det att vi checkar ut tills dess att vi sitter på planet hem att bli.
"Missar ni flyget hem, så ja.. Det finns ju en svensk ambassad i London." Tack mamma, det känns väldigt betryggande.
Möjligheten finns även att Chloe kommer ta sig upp från Worthing till London, det vore riktigt härligt att efter flera års kontakt över internet äntligen få träffa denna tös.
Hur som helst kommer alltihopa dokumenteras med kameran i högsta hugg!
Sweden is my country but London is my hometown.
Au revoir.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte hur vi ska klara av att ensamma ta oss från Leksand till London och tillbaka helskinnade, utan att ha misslyckats totalt minst en gång. Jag försöker övertala mig själv och Linnea om att det ska gå bra och att det bara är att fråga sig fram. Knepigast kommer nog de få timmar från det att vi checkar ut tills dess att vi sitter på planet hem att bli.
"Missar ni flyget hem, så ja.. Det finns ju en svensk ambassad i London." Tack mamma, det känns väldigt betryggande.
Möjligheten finns även att Chloe kommer ta sig upp från Worthing till London, det vore riktigt härligt att efter flera års kontakt över internet äntligen få träffa denna tös.
Hur som helst kommer alltihopa dokumenteras med kameran i högsta hugg!
Sweden is my country but London is my hometown.
Au revoir.
kan knappast beskrivas,
I mitten av september slog blixten ner, blixten som tog bort den från mig - förmågan att flika in den extra lilla kryddan i en text. Kryddan som fick läsaren att känna att detta var något annat. Det var inte som vanligt, utan något annat. Något annat.
Dock vill en läsare sällan läsa om författarens skrivtorka. Läsaren förväntar sig att underhållas med halsbrytande bravader och en utsmyckad enkel vardag, oavsett vad författaren känner.
Därför är det dags att stoppa tummen i häcken och åka på armbågen.
Utan sin penna är en författare bara en konstnär vars verk aldrig ens når duken. Försök föreställa dig en sådan, en konstnär som inte kan få utlopp för sin kreativitet. Det är ingen vacker syn vill jag lova, jag vet, jag lever i det.
Så vi börjar med de halsbrytande bravaderna - fast i singular.
De väl uppdaterade anhängarna av mitt liv vet att jag har skaffat mig en tendens att flacka runt lite i landet, gärna söder om Slussen. I helgen bar flackandet iväg till Småland och Huseby. Där var det fest, bondefest. SM i plöjning, för att vara exakt. Två dagar i småländskt regn spenderades ute på en enorm åker tillsammans med min trogne kompanjon Linn och hennes pappa Göran. Vi provsatt traktorer och filmade traktorrace, köpte t-shirts och hejade på helgens favoritsnygging från Danmark, Henrick.
Det var inte många av mina närmaste och bekanta som tyckte jag var vettig i huvudet som faktiskt gjorde verklighet av planerna på att åka till detta event, men det visade sig vara bland det mysigaste jag gjort på länge. Inte gjorde det något att man hade lerstänk över hela benen eller att blåsten vände ut&in på paraplyet. Allt var okej, så länge det var bonnigt.
Vi går vidare till den enkla vardagen.
APU på min kära gamla skola. Helt galet att vara tillbaka. Allt är som förut, samma luft, samma väggar, i stor utsträckning samma lärare. Det får mig att längta tillbaka. Sen att få jobba med denne pojke med DS, och min handledare, är något så enormt. Det är lite som bonderiet. Allt är okej, så länge det är ärligt. Och så mycket grabben har gett mig bara på den här första veckan.
Vem vet, kanske blir jag den femte läraren av sex möjliga kvinnor i familjen trots allt.
"Jag kommer in som klassföreståndare för att lära dessa barn svenska, engelska och matte, och det slutar med att det är de som lär mig, om livet." - min handledare, Å.
Tack,
Dock vill en läsare sällan läsa om författarens skrivtorka. Läsaren förväntar sig att underhållas med halsbrytande bravader och en utsmyckad enkel vardag, oavsett vad författaren känner.
Därför är det dags att stoppa tummen i häcken och åka på armbågen.
Utan sin penna är en författare bara en konstnär vars verk aldrig ens når duken. Försök föreställa dig en sådan, en konstnär som inte kan få utlopp för sin kreativitet. Det är ingen vacker syn vill jag lova, jag vet, jag lever i det.
Så vi börjar med de halsbrytande bravaderna - fast i singular.
De väl uppdaterade anhängarna av mitt liv vet att jag har skaffat mig en tendens att flacka runt lite i landet, gärna söder om Slussen. I helgen bar flackandet iväg till Småland och Huseby. Där var det fest, bondefest. SM i plöjning, för att vara exakt. Två dagar i småländskt regn spenderades ute på en enorm åker tillsammans med min trogne kompanjon Linn och hennes pappa Göran. Vi provsatt traktorer och filmade traktorrace, köpte t-shirts och hejade på helgens favoritsnygging från Danmark, Henrick.
Det var inte många av mina närmaste och bekanta som tyckte jag var vettig i huvudet som faktiskt gjorde verklighet av planerna på att åka till detta event, men det visade sig vara bland det mysigaste jag gjort på länge. Inte gjorde det något att man hade lerstänk över hela benen eller att blåsten vände ut&in på paraplyet. Allt var okej, så länge det var bonnigt.
Vi går vidare till den enkla vardagen.
APU på min kära gamla skola. Helt galet att vara tillbaka. Allt är som förut, samma luft, samma väggar, i stor utsträckning samma lärare. Det får mig att längta tillbaka. Sen att få jobba med denne pojke med DS, och min handledare, är något så enormt. Det är lite som bonderiet. Allt är okej, så länge det är ärligt. Och så mycket grabben har gett mig bara på den här första veckan.
Vem vet, kanske blir jag den femte läraren av sex möjliga kvinnor i familjen trots allt.
"Jag kommer in som klassföreståndare för att lära dessa barn svenska, engelska och matte, och det slutar med att det är de som lär mig, om livet." - min handledare, Å.
Tack,
dare to run,
O, onsdag. Matematik, 'Utvecklig, livsvillkor &socialisation', hälsopedagogik, Idrott&hälsa och ännu mer hälsopedagogik. 08.00 - 16.00. Skoltröttheten hänger som ett tungt moln över hela min existens. Det förkylningsvirus jag drog på mig till helgen har börjat ge sig, men energin och lusten för att pallra mig ut o springa lyser med sin frånvaro. Efter skolan ska jag släpa mig bort till jobbet. Diska. Har fått ansvar för två blåbär som jag på egen hand ska få lära upp - jippie. Min kropp och själ kapitulerar redan.
Nästa vecka ska jag ut på praktik i tre veckor, både på gott och ont. Det ska bli förbaskat skönt att få "vila" lite. När man är på praktik kan man lämna jobbet på jobbet och slippa ta med sig massa läxor och uppgifter hem. Fast samtidigt vill jag ju ingenting hellre än att få gå kvar i skolan. Slippa ta ansvar, slippa tänka, bara flyta med strömmen. Fan att man inte går ett studievägledande program. Som sagt, på gott och ont.
Har en illusion om att det ska vara lättare att ha praktik som resurslärare till en elvaåring med Down's Syndrom än att vara på en förskola 1-3år. Jag kan ha fel, väldigt fel.
Borde dra upp något positivt till ytan men det känns lite avdomnat just nu. Vill försvinna bort i en fantasivärld där jag är skådespelerska. En fantasi är en fantasi men med vilja, styrka och mod kan man nå just den drömmen. Varför inte? Varför skulle inte jag kunna bli lika framgångsrik som Julia Roberts eller George Clooney? Jag är visserligen inte ens hälften deras ålder... Varför måste jag nedvärdera mig som medelsvensson och tro att man måste vara något unikt för att nå framgång? Vilja, styrka, mod. Jag tror stenhårt på att det är nyckelorden för att lyckas.
Jag kan ju börja med att gå med i en dramagrupp, eller hur? Inte tror jag för fem öre att Paul Bettany gick runt i Harlesden, en liten förort till London och bara väntade på att bli upptäckt. Nej, nu var jag tvungen att kolla upp det, och faktiskt var det så att Bettany som nittonåring bestämde sig för att bli skådespelare. Han började på London Drama Centre. Visserligen är det arton är sedan, men nu är han ju en av Englands mest framgångsrika skådisar, nästan iaf. Han hade iofs en pappa som var dramalärare och en mamma som var sångerska. Men min pappa är polis och min mamma är lärare, det är inte så illa det heller.
Okej, jag erkänner att Paul Bettany var ett dåligt exempel..
Men det ska inte få mig att tappa modet. Istället ska jag fösa bort alla ångestladdade tankar inför dagens arbetspass genom att fortsätta planera min framtid som skådis.
Önska mig lycka till.
Nästa vecka ska jag ut på praktik i tre veckor, både på gott och ont. Det ska bli förbaskat skönt att få "vila" lite. När man är på praktik kan man lämna jobbet på jobbet och slippa ta med sig massa läxor och uppgifter hem. Fast samtidigt vill jag ju ingenting hellre än att få gå kvar i skolan. Slippa ta ansvar, slippa tänka, bara flyta med strömmen. Fan att man inte går ett studievägledande program. Som sagt, på gott och ont.
Har en illusion om att det ska vara lättare att ha praktik som resurslärare till en elvaåring med Down's Syndrom än att vara på en förskola 1-3år. Jag kan ha fel, väldigt fel.
Borde dra upp något positivt till ytan men det känns lite avdomnat just nu. Vill försvinna bort i en fantasivärld där jag är skådespelerska. En fantasi är en fantasi men med vilja, styrka och mod kan man nå just den drömmen. Varför inte? Varför skulle inte jag kunna bli lika framgångsrik som Julia Roberts eller George Clooney? Jag är visserligen inte ens hälften deras ålder... Varför måste jag nedvärdera mig som medelsvensson och tro att man måste vara något unikt för att nå framgång? Vilja, styrka, mod. Jag tror stenhårt på att det är nyckelorden för att lyckas.
Jag kan ju börja med att gå med i en dramagrupp, eller hur? Inte tror jag för fem öre att Paul Bettany gick runt i Harlesden, en liten förort till London och bara väntade på att bli upptäckt. Nej, nu var jag tvungen att kolla upp det, och faktiskt var det så att Bettany som nittonåring bestämde sig för att bli skådespelare. Han började på London Drama Centre. Visserligen är det arton är sedan, men nu är han ju en av Englands mest framgångsrika skådisar, nästan iaf. Han hade iofs en pappa som var dramalärare och en mamma som var sångerska. Men min pappa är polis och min mamma är lärare, det är inte så illa det heller.
Okej, jag erkänner att Paul Bettany var ett dåligt exempel..
Men det ska inte få mig att tappa modet. Istället ska jag fösa bort alla ångestladdade tankar inför dagens arbetspass genom att fortsätta planera min framtid som skådis.
Önska mig lycka till.