är du en av dom som gråter när igen ser på?
är du en av dom som berörs ändå?
Imorgonbitti bär det av till västkusten. Två veckor i Lysekil med familjen Pappa.
Jag borde klippa gräset och städa huset - packat har jag redan gjort - men jag hittar inte motivationen att göra det, vill bara fortsätta sitta här i soffan med en sovande katt i knät.
Ibland får jag känslan av att jag vill göra allting som går samtidigt som jag bara vill fortsätta att vara ensam hemma och slappa, göra så lite som möjligt. Inte träffa någon, inte prata med någon, bara förlora mig helt i mig själv. Det känns som att jag har tappat kontakten med verkligheten, ingenting betyder något, ingenting är på riktigt.
Det är då jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag var lycklig på riktigt och jag visste om det. Det var den sista våren med Johan och den första med Sorbonne. Då var jag i harmoni med alltet och jag visste att jag var tvungen att ta vara på varje sekund, för det skulle ta slut och jag ville minnas varje ögonblick, varje känsla.
Så jag undrar, hur skapar man sig sådan lycka igen? Hur skapar man känslan av att vara hel igen?
Var hittar man den som får varje dag att vara en att minnas och ta till sig?
Jag vet inte, jag bara undrar.