kreativt skrivande

De grå molnen ligger tunga över gården, dock skymtar jag gryningen bort i öst.
Gryningen betyder början på någonting nytt - en dag.
Ändå går jag runt i samma kvicksand.
Gryningen når inte mitt sinne som den en gång gjorde.
Den upptas inte av ögonen och inte heller av det inre,
jag är rädd att där kommer råda ett slutet mörker.

Den finns där. Tyngden.
Det enda jag kan göra är att försöka andas bort den från bröstet.
Men nej, nu går det inte längre
för det sitter inte längre i bröstet, utan har nu förflyttat djupare in,
i vätskan mellan ryggkotorna.
Trycket från tyngden gör det svårt att andas
- så jag förblir svag.

Jag är rädd för att sluta mina ögon
och jag är rädd för att öppna dem.