kan knappast beskrivas,
I mitten av september slog blixten ner, blixten som tog bort den från mig - förmågan att flika in den extra lilla kryddan i en text. Kryddan som fick läsaren att känna att detta var något annat. Det var inte som vanligt, utan något annat. Något annat.
Dock vill en läsare sällan läsa om författarens skrivtorka. Läsaren förväntar sig att underhållas med halsbrytande bravader och en utsmyckad enkel vardag, oavsett vad författaren känner.
Därför är det dags att stoppa tummen i häcken och åka på armbågen.
Utan sin penna är en författare bara en konstnär vars verk aldrig ens når duken. Försök föreställa dig en sådan, en konstnär som inte kan få utlopp för sin kreativitet. Det är ingen vacker syn vill jag lova, jag vet, jag lever i det.
Så vi börjar med de halsbrytande bravaderna - fast i singular.
De väl uppdaterade anhängarna av mitt liv vet att jag har skaffat mig en tendens att flacka runt lite i landet, gärna söder om Slussen. I helgen bar flackandet iväg till Småland och Huseby. Där var det fest, bondefest. SM i plöjning, för att vara exakt. Två dagar i småländskt regn spenderades ute på en enorm åker tillsammans med min trogne kompanjon Linn och hennes pappa Göran. Vi provsatt traktorer och filmade traktorrace, köpte t-shirts och hejade på helgens favoritsnygging från Danmark, Henrick.
Det var inte många av mina närmaste och bekanta som tyckte jag var vettig i huvudet som faktiskt gjorde verklighet av planerna på att åka till detta event, men det visade sig vara bland det mysigaste jag gjort på länge. Inte gjorde det något att man hade lerstänk över hela benen eller att blåsten vände ut&in på paraplyet. Allt var okej, så länge det var bonnigt.
Vi går vidare till den enkla vardagen.
APU på min kära gamla skola. Helt galet att vara tillbaka. Allt är som förut, samma luft, samma väggar, i stor utsträckning samma lärare. Det får mig att längta tillbaka. Sen att få jobba med denne pojke med DS, och min handledare, är något så enormt. Det är lite som bonderiet. Allt är okej, så länge det är ärligt. Och så mycket grabben har gett mig bara på den här första veckan.
Vem vet, kanske blir jag den femte läraren av sex möjliga kvinnor i familjen trots allt.
"Jag kommer in som klassföreståndare för att lära dessa barn svenska, engelska och matte, och det slutar med att det är de som lär mig, om livet." - min handledare, Å.
Tack,
Dock vill en läsare sällan läsa om författarens skrivtorka. Läsaren förväntar sig att underhållas med halsbrytande bravader och en utsmyckad enkel vardag, oavsett vad författaren känner.
Därför är det dags att stoppa tummen i häcken och åka på armbågen.
Utan sin penna är en författare bara en konstnär vars verk aldrig ens når duken. Försök föreställa dig en sådan, en konstnär som inte kan få utlopp för sin kreativitet. Det är ingen vacker syn vill jag lova, jag vet, jag lever i det.
Så vi börjar med de halsbrytande bravaderna - fast i singular.
De väl uppdaterade anhängarna av mitt liv vet att jag har skaffat mig en tendens att flacka runt lite i landet, gärna söder om Slussen. I helgen bar flackandet iväg till Småland och Huseby. Där var det fest, bondefest. SM i plöjning, för att vara exakt. Två dagar i småländskt regn spenderades ute på en enorm åker tillsammans med min trogne kompanjon Linn och hennes pappa Göran. Vi provsatt traktorer och filmade traktorrace, köpte t-shirts och hejade på helgens favoritsnygging från Danmark, Henrick.
Det var inte många av mina närmaste och bekanta som tyckte jag var vettig i huvudet som faktiskt gjorde verklighet av planerna på att åka till detta event, men det visade sig vara bland det mysigaste jag gjort på länge. Inte gjorde det något att man hade lerstänk över hela benen eller att blåsten vände ut&in på paraplyet. Allt var okej, så länge det var bonnigt.
Vi går vidare till den enkla vardagen.
APU på min kära gamla skola. Helt galet att vara tillbaka. Allt är som förut, samma luft, samma väggar, i stor utsträckning samma lärare. Det får mig att längta tillbaka. Sen att få jobba med denne pojke med DS, och min handledare, är något så enormt. Det är lite som bonderiet. Allt är okej, så länge det är ärligt. Och så mycket grabben har gett mig bara på den här första veckan.
Vem vet, kanske blir jag den femte läraren av sex möjliga kvinnor i familjen trots allt.
"Jag kommer in som klassföreståndare för att lära dessa barn svenska, engelska och matte, och det slutar med att det är de som lär mig, om livet." - min handledare, Å.
Tack,
Kommentarer
Trackback