dare to run,
O, onsdag. Matematik, 'Utvecklig, livsvillkor &socialisation', hälsopedagogik, Idrott&hälsa och ännu mer hälsopedagogik. 08.00 - 16.00. Skoltröttheten hänger som ett tungt moln över hela min existens. Det förkylningsvirus jag drog på mig till helgen har börjat ge sig, men energin och lusten för att pallra mig ut o springa lyser med sin frånvaro. Efter skolan ska jag släpa mig bort till jobbet. Diska. Har fått ansvar för två blåbär som jag på egen hand ska få lära upp - jippie. Min kropp och själ kapitulerar redan.
Nästa vecka ska jag ut på praktik i tre veckor, både på gott och ont. Det ska bli förbaskat skönt att få "vila" lite. När man är på praktik kan man lämna jobbet på jobbet och slippa ta med sig massa läxor och uppgifter hem. Fast samtidigt vill jag ju ingenting hellre än att få gå kvar i skolan. Slippa ta ansvar, slippa tänka, bara flyta med strömmen. Fan att man inte går ett studievägledande program. Som sagt, på gott och ont.
Har en illusion om att det ska vara lättare att ha praktik som resurslärare till en elvaåring med Down's Syndrom än att vara på en förskola 1-3år. Jag kan ha fel, väldigt fel.
Borde dra upp något positivt till ytan men det känns lite avdomnat just nu. Vill försvinna bort i en fantasivärld där jag är skådespelerska. En fantasi är en fantasi men med vilja, styrka och mod kan man nå just den drömmen. Varför inte? Varför skulle inte jag kunna bli lika framgångsrik som Julia Roberts eller George Clooney? Jag är visserligen inte ens hälften deras ålder... Varför måste jag nedvärdera mig som medelsvensson och tro att man måste vara något unikt för att nå framgång? Vilja, styrka, mod. Jag tror stenhårt på att det är nyckelorden för att lyckas.
Jag kan ju börja med att gå med i en dramagrupp, eller hur? Inte tror jag för fem öre att Paul Bettany gick runt i Harlesden, en liten förort till London och bara väntade på att bli upptäckt. Nej, nu var jag tvungen att kolla upp det, och faktiskt var det så att Bettany som nittonåring bestämde sig för att bli skådespelare. Han började på London Drama Centre. Visserligen är det arton är sedan, men nu är han ju en av Englands mest framgångsrika skådisar, nästan iaf. Han hade iofs en pappa som var dramalärare och en mamma som var sångerska. Men min pappa är polis och min mamma är lärare, det är inte så illa det heller.
Okej, jag erkänner att Paul Bettany var ett dåligt exempel..
Men det ska inte få mig att tappa modet. Istället ska jag fösa bort alla ångestladdade tankar inför dagens arbetspass genom att fortsätta planera min framtid som skådis.
Önska mig lycka till.
Nästa vecka ska jag ut på praktik i tre veckor, både på gott och ont. Det ska bli förbaskat skönt att få "vila" lite. När man är på praktik kan man lämna jobbet på jobbet och slippa ta med sig massa läxor och uppgifter hem. Fast samtidigt vill jag ju ingenting hellre än att få gå kvar i skolan. Slippa ta ansvar, slippa tänka, bara flyta med strömmen. Fan att man inte går ett studievägledande program. Som sagt, på gott och ont.
Har en illusion om att det ska vara lättare att ha praktik som resurslärare till en elvaåring med Down's Syndrom än att vara på en förskola 1-3år. Jag kan ha fel, väldigt fel.
Borde dra upp något positivt till ytan men det känns lite avdomnat just nu. Vill försvinna bort i en fantasivärld där jag är skådespelerska. En fantasi är en fantasi men med vilja, styrka och mod kan man nå just den drömmen. Varför inte? Varför skulle inte jag kunna bli lika framgångsrik som Julia Roberts eller George Clooney? Jag är visserligen inte ens hälften deras ålder... Varför måste jag nedvärdera mig som medelsvensson och tro att man måste vara något unikt för att nå framgång? Vilja, styrka, mod. Jag tror stenhårt på att det är nyckelorden för att lyckas.
Jag kan ju börja med att gå med i en dramagrupp, eller hur? Inte tror jag för fem öre att Paul Bettany gick runt i Harlesden, en liten förort till London och bara väntade på att bli upptäckt. Nej, nu var jag tvungen att kolla upp det, och faktiskt var det så att Bettany som nittonåring bestämde sig för att bli skådespelare. Han började på London Drama Centre. Visserligen är det arton är sedan, men nu är han ju en av Englands mest framgångsrika skådisar, nästan iaf. Han hade iofs en pappa som var dramalärare och en mamma som var sångerska. Men min pappa är polis och min mamma är lärare, det är inte så illa det heller.
Okej, jag erkänner att Paul Bettany var ett dåligt exempel..
Men det ska inte få mig att tappa modet. Istället ska jag fösa bort alla ångestladdade tankar inför dagens arbetspass genom att fortsätta planera min framtid som skådis.
Önska mig lycka till.
Kommentarer
Postat av: Solviss
Du.. jag saknar dina gyllene rader..
Trackback