Jag skrattar, gråter och inspireras.

Känner pressen att producera, ligger som bly i skorna. Vilket samvetskval, ska jag tänka på läsarna eller vänta tills jag är inspirerad? Bär konstant med mig ångesten i bakhuvudet, den kvävande känslan nästan skaver i magen.
  Hah, okej, keep it real, riktigt så illa är det kanske inte. Fast lite av det stämmer.
Efter att senaste inlägget gjorde succé hos mitt största fan, mamma, så känner man lite press att skriva ännu bättre och det är snart. Det är inte okej att det ska ta tolv dagar för mig att återhämta skaparglädjen efter ett inspirerat ögonblick.
Det kanske är dags att böja läsa boken Maximal Motivation som jag köpte i början av hösten. Boken har visserligen inte fått någon översvallande kritik, men kan vara värt det, för vad jag kan se så finns det inte mycket hjälp att få via internet. Man trodde att allt fanns på google, men inte hur man botar skrivtorka.

Livet har rullat vidare i ett hastigare tempo än jag är van. Har hunnit med en helt underbar och dyr tripp till London, har börjat skolan igen, inklusive alla läxor, prov o redovisningar det innebär när man går barn&fritid, sen ska man ju lyckas hålla kontakten med familje- och vänskapkretserna samtidigt, inte helt lätt vill jag lova. Skulle vilja förlänga dygnet.
  Det är mitt i allt detta som något oväntat hänt. Ingen trodde det, allra minst jag själv, det är något så litet men samtidigt så tar det upp en hel del av min tid i tankens värld. Så här är det förstår ni, jag har fastnat i ett träsk, bara med ena foten som tur är, men jag är ändå fast, i ett kärleksträsk.
Även då jag har lagt märke till denne karl förut så har han inte gjort något större intryck, inte mer än många andra. Sen kom första dagen i skolan efter en månad av praktik och lov. Vi skulle ha dans på gympan, vals och foxtrot, något jag är bra på. Idrottslärarna slog ihop oss med Samhällstvåorna och däribland fanns han, vi dansade, jag var bra, han var dålig, men vad gjorde det? Smällde gjorde det lik förbaskat.
  Förstår ni graden av det jag berättar? Två dagar har gått sedan dess och jag kan redan erkänna att jag har fått upp ögonen för någon. Visst, inte är jag kär inte, men lite nyfiken och det är inte illa pinkat när det gäller mig.

Inlägget blev inte det jag väntat, fast hur ofta blir det som jag tänkt egentligen?
Helgen spenderas i hufvudstaden hos Madelene, denna gång kommer fadren (observera stavningen.) att vara med, det känns roligt.
Nejdu, nu är det marsch, bums i säng. Prov i Idrottsmedicin klockan åttanollnoll, sharp.