Jag skrattar, gråter och inspireras.

Ingen kommentar till den långa frånvaron.

De grå molnen ligger tunga över gården, dock skymtar jag gryningen bort i öst.
Gryningen betyder början på någonting nytt - en dag.
Ändå går jag runt i samma kvicksand.
Gryningen når inte mitt sinne som den en gång gjorde.
Den upptas inte av ögonen och inte heller av det inre,
jag är rädd att där kommer råda ett slutet mörker.

Den finns där. Tyngden.
Det enda jag kan göra är att försöka andas bort den från bröstet.
Men nej, nu går det inte längre
för det sitter inte längre i bröstet, utan har nu förflyttat djupare in,
i vätskan mellan ryggkotorna.
Trycket från tyngden gör det svårt att andas
- så jag förblir svag.

Nej, så sant om det är skrivet, jag vet inte längre.
Det enda jag vill är att springa. Jag vill springa bort från allt och jag vill springa av mig allt som gör mig tung. Men det finns en faktor som får det att fortsätta vara en önskan. Jag har viljan och modet, men i just denna fråga är det styrkan som saknas. Vilja, styrka, mod. Min tre budord.
Jag har tänkt på det, sök upp ordet svaghet eller besvikelse i en ordbok, jag kan ge min högra hand på att du hittar en bild på mitt ansikte där.

Jag är rädd för att sluta mina ögon
och jag är rädd för att öppna dem.