find another place to fall.
"3rätters middag och mobilt bredband i 1 klass, X2000 tillsammans med en täppt näsborre och en svidande skrivtorka. Har 800 nyintjänade, rullade svenska kronor i bakfickan och siktet inställt på ännu en ny stad, - Linköping."
- Stopp! Hur hamnade hon här? Spola tillbaka två veckor..?
Så kanske en del av er känner just nu, ingen fara - för det gör jag också till och från.
Det hela började med att jag fick en tanke. En tanke som blev en idé och slutligen ledde till ett agerande.
- Jag, Lina Margareta Jansdotter måste rycka upp mig och ta tag i livet! - där har vi grundtanken.
Jag började med att fundera över vad som var fel, - det mesta var fel. Vardagen kändes träligt och död, ingen livsglädje eller glöd. Bara tanken på att börja skolan igen fick mig nästan att tappa matlusten.
Vilja, styrka, mod! - där har vi budorden till mitt agerande.
På mindre än en vecka gick jag från att vara nära en vinterdepression mitt i sommaren till att vara lyckligt medveten om livet, verkligheten och mina egna gränser o värderingar. Som jag ser det är det en sjujävla resa jag har påbörjat!
- Så vadfan är det du har gjort?! - tillåt mig stilla er otåliga nyfikenhet;
Jag bestämde mig helt enkelt för att börja om!
Jag vill inte gå i skolan som alla andra, jag vill jobba med hästar, människor och övriga djur - kombinerat, inte var för sig. Så jag började leta jobb via internet ute i världen. Annons efter annons om hästrelaterat arbete svarade jag på, jag la till och med ut en egen annons. Och svar fick jag, allt från Grand Prix ryttare på Drottningholm till mindre träningsstall i Nyköping.
Jag vaknade klockan nio en morgon, förra måndagen var det, av att mobilen ringde. I andra änden hälsade en kvinna vid namn Marie mig välkommen att komma som ridlägerledare och senare hästskötare och ryttare i hennes galopp/hoppstall i Skåne. Vilken chans, tänkte jag. Två dagar senare satt jag på tåget ner till Hässleholm.
Hos Marie hade jag förbaskat roligt och lärde känna nya människor och hästar, av alla sorter. Men det kändes inte helt rätt, det var för långt bort och skulle bli för ödsligt utan barnen under hösten. Till min stora förvåning och förtjusning blev jag uppringd av ytterligare en kvinna, Berit. Hon berättade att hon skulle vilja att jag kom till Linköping för att arbeta på hennes arabstuteri. Jag smällte direkt av denna kvinna och efter tio dagar som lägerledare kändes ett stueri som en semester. Vi får se hur det blir med den saken, men någonting jag vet med säkerhet är att det kommer visa sig. Är nämnligen framme i Linköping om sisådär femton minuter.
Dags att läsa igenom och redigera.
På återseende, Lina.
- Stopp! Hur hamnade hon här? Spola tillbaka två veckor..?
Så kanske en del av er känner just nu, ingen fara - för det gör jag också till och från.
Det hela började med att jag fick en tanke. En tanke som blev en idé och slutligen ledde till ett agerande.
- Jag, Lina Margareta Jansdotter måste rycka upp mig och ta tag i livet! - där har vi grundtanken.
Jag började med att fundera över vad som var fel, - det mesta var fel. Vardagen kändes träligt och död, ingen livsglädje eller glöd. Bara tanken på att börja skolan igen fick mig nästan att tappa matlusten.
Vilja, styrka, mod! - där har vi budorden till mitt agerande.
På mindre än en vecka gick jag från att vara nära en vinterdepression mitt i sommaren till att vara lyckligt medveten om livet, verkligheten och mina egna gränser o värderingar. Som jag ser det är det en sjujävla resa jag har påbörjat!
- Så vadfan är det du har gjort?! - tillåt mig stilla er otåliga nyfikenhet;
Jag bestämde mig helt enkelt för att börja om!
Jag vill inte gå i skolan som alla andra, jag vill jobba med hästar, människor och övriga djur - kombinerat, inte var för sig. Så jag började leta jobb via internet ute i världen. Annons efter annons om hästrelaterat arbete svarade jag på, jag la till och med ut en egen annons. Och svar fick jag, allt från Grand Prix ryttare på Drottningholm till mindre träningsstall i Nyköping.
Jag vaknade klockan nio en morgon, förra måndagen var det, av att mobilen ringde. I andra änden hälsade en kvinna vid namn Marie mig välkommen att komma som ridlägerledare och senare hästskötare och ryttare i hennes galopp/hoppstall i Skåne. Vilken chans, tänkte jag. Två dagar senare satt jag på tåget ner till Hässleholm.
Hos Marie hade jag förbaskat roligt och lärde känna nya människor och hästar, av alla sorter. Men det kändes inte helt rätt, det var för långt bort och skulle bli för ödsligt utan barnen under hösten. Till min stora förvåning och förtjusning blev jag uppringd av ytterligare en kvinna, Berit. Hon berättade att hon skulle vilja att jag kom till Linköping för att arbeta på hennes arabstuteri. Jag smällte direkt av denna kvinna och efter tio dagar som lägerledare kändes ett stueri som en semester. Vi får se hur det blir med den saken, men någonting jag vet med säkerhet är att det kommer visa sig. Är nämnligen framme i Linköping om sisådär femton minuter.
Dags att läsa igenom och redigera.
På återseende, Lina.
Kommentarer
Trackback