Jag skrattar, gråter och inspireras.

Lägenhet.
Vem vet. Kanske kommer man ha en egen sådan efter mars. Men mycket ska kartläggas och planeras från min sida innan den idén läggs upp på bordet. Och sedan är ju frågan om det är möjligt att bo ensam. För det är ju det jag vill. Dela en etta med någon? Njae, känns halvskevt.
Och med jobbet jag har nu tjänar jag ju runt två tusen kronor i månaden, plus studiebidraget.
Men det blir väl kanske att jag måste säga ifrån mig hästen då, och det kan komma som ett slag, även om jag är medveten om det..

Boss.
Idag lämnade ännu en av mina närmaste mig..
Jag kan inte fatta att du aldrig med kommer komma springande mot mig, så okontrollerat att du nästan slår kullerbyttor. Du kommer aldrig mer trösta mig när jag gråter. Du kommer aldrig mer lägga dig vid min sida och värma mig när jag fryser. Det spelar ingen roll hur många gånger jag kommer ropa, du kan ändå inte höra mig. Du är alltför långt borta..

Annars då?
Jo, livet pågår i en dimma. Jag bär en slöja runt mitt hjärta.
Ett hjärta fullt av rädsla och stolthet.
Det finns så mycket som jag kan bli nekad. Så många saker folk kan skratta åt. Så mycket som kan vidga ett redan öppet sår. Därför håller jag mig borta från verkligeheten.
Jag vill inte se honom i ögonen och berätta hur det känns, även om jag inget hellre vill än att se in i hans blå ögon.

Jag hade kunnat förlåta hans stolthet,
 - om han inte sårat min.