Jag skrattar, gråter och inspireras.

Så är det verkligen.. Ingenting är som det verkar.
Jag blir så matt.
Jag förstår inte. Det är två saker som jag inte förstår. Som jag vill reda ut. Som jag vill ska ske, det ska hända. Och falla ut och bli det bästa av situationerna..
Ja, jag älskar honom, men han ska ju välja själv, jag ska inte påverka.. Okej, kanske lite. Men det är han som ska välja..
Men jag måste välja i slutändan. Vill jag stanna och se vad som händer, eller ska jag fly, och aldrig komma tillbaka? Ska jag vända honom och alla andra ryggen och omfamna ett nytt liv?
Ska han få styra hur min framtid ser ut eller ska jag i min ovisshet välja.
Ett val som jag kanske ångrar?

Usch, livet är bra jobbigt ibland.
Inte deprimerande jobbigt, utan ovetande jobbigt.
Känslan attinte veta hur något ska bli.
Det är så mycket man vill göra, ett enda liv kommer in räcka...