Jag skrattar, gråter och inspireras.

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig,

Imorse på gymmet kom det in en kille som jag var kär i för massor med år sen. Han var den första jag verkligen föll för och man säger ju att gammal kärlek aldrig dör - jag kan intyga att det stämmer. När jag sen gick till skolan fick jag låten En del av mitt hjärta med Tomas Ledin i huvudet och jag kände precis så, att en del av mitt hjärta alltid kommer slå för honom.
Då slog det mig plötsligt att jag har många som delar av mitt hjärta alltid kommer slå för, både som jag förlorat och har kvar - ibland tror jag har delat ut hjärtat till så många att det inte riktigt finns något kvar att ge. Det hjärta jag har är så fullt av de andra att det inte riktigt finns plats för någon mer. På gott och ont.
Ja, det var mest en tanke. :)

Den 25e Februari 1958 föddes en tös som i onsdags fyllde 51 stolta år. Flickebarnet fick namnet till Lena Hannele och i slutet på åttiotalet tog hon sin häst, sin man, sina två barn och flyttade från Stockholm upp till en hästgård i Leksand. Hon visste nog inte då att hon drygt tjugo år senare skulle omtalas som idol, bästa vän och extramamma av en flicka som då inte var född, inte ens påtänk.

Jag träffade Lena första gången i slutet av 2001 då min pappa flyttade in i ett av husen på hennes gård. Det var en lycklig tid, men jag var lite rädd för gårdsfrun efter att råkat kasta ett fiskedrag på hennes femåriga dotter.
Min syster blev nära vän med Lenas äldsta dotter Rebecca, något som resulterade i att de båda familjerna började umgås en hel del.
Min och Lenas vänskap började dock inte blomma förens sex år senare, då min första foderhäst, Sorbonne, stallades upp på gården. Under åren hade rädslan för Lenas skratt och höga, gälla röst försvunnit och jag började se henne som en lärare i hästhållning. Aldrig har jag lärt mig så mycket som under tiden tillsammans med Lena och Sorbonne.
Jag lärde mig givetvis massor om hästar, stall och foder, men hon gav mig även annan kunskap som jag kommer bära med mig resten av livet. Hon blev en rådgivare och normförmedlare - två av de viktigaste egenskaperna hos en vuxen, men jag fick också en bästa vän som jag kunde prata och skratta om allt med.
För första gången på många år kände jag att jag hade någon jag kunde lita på. Någon som jag visste skulle lyssna och klappa mitt hår när jag var ledsen, hon skulle ge de råd hon kunnat och lyssna när orden inte räckte till, men vktigast av allt, hon skulle alltid finnas där med öppna armar.

Nu, snart två år senare prisar jag fortfarande Lenas vänskap lika högt och blir obstinat när jag hör minsta lilla nedlåtande viskning om henne - jag kan inte förstå hur någon människa kan säga någonting annat än lovord gällande Lena. För varje jag träffar henne växer min tillgivenhet till henne och jag önskar inget hellre än att bli någon liknande henne när jag är 51.

Jag kommer förmodligen aldrig glömma nätterna i disken på Arenan, fikastunderna i köket eller de soliga dagar vi setat på den långa röda bänken som står vid stallet. Jag hoppas att jag aldrig glömmer det hon lärt mig och jag fasar inför den dagen jag måste skiljas från henne.
Jag kommer aldrig med ord kunna få någon som inte känner Lena att förstå vilken extraordinär människa hon är och jag tycker synd om dem som aldrig får uppleva hennes naturligt berusade sätt att vara.

Det jag egentligen vill säga är nog tack.
Tack Lena för allt du gett mig och förhoppningsvis kommer fortsätta att ge.
<3