för att förstöra din illusion om vem jag är,
du behöver inte förstå mig.
men du ska veta att
jag ser dig, förstår dig,
varje handling,
allt du säger.
Du kan inte gömma dig
jag ser igenom ditt skådespel.
för mig är du ett fönster.
jag kan öppna dig och se in,
utan din tillåtelse.
jag kan krossa dig
för jag vet hur.
Jag har ingen aning om var det kommer ifrån, orden bara formulerar sig själva med hjälp av mina fingrar. Jag börjar tro att ju sämre jag mår, desto bättre skriver jag. Frågan är då, ska jag finna mig i att må dåligt eller i att skriva dåligt?
Fast tänk nu Lina, är det själva det att du mår dåligt som får dig att skriva?
Nej, egentligen inte. Det är nog det att när jag mår dåligt så lyckas jag alltid få kontakt med någon eller något som får mig att tänka på ett speciellt sätt. Får mig att sätta ord på känslor, ord som jag sen väver ihop till dikter, texter, blogginlägg, vad det nu än är.
Har även fått oväntat mycket och positiv respons på min andra blogg, http://gardenangel.blogg.se/kreativtskrivande, dock inte från mina nära och kära som inte ens tycks bemöda sig att titta in där, utan från helt okända människor. Sånt är roligt. :D
Nu är det dags att krypa till kojs, blir hemma imorgon, tråkigt, men jag orkar inte längre, har ont i kroppen. Mors.
skriv din egen historia.
Sitter i min säng och fryser, vad kan det vara, 16-17grader härinne? Mycket möjligt i ett hus av timmer. Brr! Att värma sig själv är en bluff, för så fort man slutar att frenetiskt gnugga händerna mot armarna så bli man ännu kallare, och att ta på sig en extra tröja är för amatörer. Trött blir man av att frysa å, precis vad jag behöver, jag som är en sådan piggis numera..
Hoppas på att mamman kommer hem snart, ska snällt be henne att köra mig till stallet där jag ska mocka lite hästskit innan jag ska iväg på dansuppvisning ikväll. Fick veta att Eriks mamma ska vara med, får hålla utkik efter henne.
Jag känner att jag har gett mig in på en väg jag inte är van att vandra. Jämt har jag sagt till andra att man måste våga för att vinna, men har aldrig själv vågat leva efter det. Nu har därimot något hänt, jag tror att jag håller på o närma mig den jag är och ska vara. Lite skrämmande är det, men jag måste försöka flyta med det och hoppas att jag färdas mot något bra, har trots allt en ganska skönt magkänsla inför framtiden.
Don't let the fear of striking out
keep you from playing the game.
don't get me wrong, I'm only warning you.
Det började med att Christoffer och Johan Ö, på samma dag, skämtade om att jag var tjock. Jag vet att det var på skämt och jag brukar skämta med dem. Men det var något som hände, jag tog inte illa upp, men det fastnade och har förföljt mig, mestadels är det Johans röst som finns med så fort jag går in i en affär eller öppnar skafferiet hemma.
Det andra som hände var i fredags. Eric G satt o pratade om någon tjej som jag inte visste vem det var. När jag frågade fick jag svaret att jag skulle leta efter en tjej med "klämgo stjärt". Jag började fundera över ordet, som var nytt för mig, och kände att Vafan, jag vill ju också ha en klämgo stjärt!. Tänk om man kunde gå runt och veta att folk tyckte man hade klämgo stjärt. En sån måste jag skaffa.
Så min inre Johanröst och Erics klämgoa-stjärt-citat har tillsammans med gamla bilder från nian fått mig att längta tillbaka till tiden då jag hade min älskade Sorbonne och gymmade fyra gånger i veckan. Hade inte allt rasat hösten i ettan så hade jag kanske haft min klämgoa stjärt nu och sluppit skriva ett inlägg som detta. Men! Missförstå mig rätt, det här är inte ett inlägg för mig att sprida min klagan i cyberspace, utan det är.. ja, vad är det? Äh, vafan, det är ju ett inlägg iaf, något vi inte sett på länge, eller, ja, tid är ett relativt begrepp.
Jag känner att jag överkonsumerar kommatecken idag.
Var det inte otroligt lägligt då att jag idag vaknade av att msn plippade på datorn, det var Elias som ville att jag skulle med honom och Måns till gymmet. Jag sa att jag var på och skulle komma dit lite senare. Hörde med Emma, men hon hade ett viktigt prov och tyckte vi skulle ta det på tisdag. Då kom verkligheten ikapp mig och jag insåg att jag skulle skriva ett kompendium om alkohol, min APU-rapport, läsa ut min svenskabok och skriva mejl till DalaTeatern, till imorgon.
Som ni ser så slutade det hela med att jag flydde mig själv äggsalladen och fick igång ett blogginlägg istället. Det är lite 20e september över alltihopa, men bättre än ingenting.
O, föresten, rubriken kommer från laten Burnin' med Cue, riktig gammal goding.
+ att jag, Madelene och Cecilia funderar på att tatuera oss tillsammans i sommar, för att symbolisera vårt systerskap. Jag har en riktigt bra på gång, får se vad de andra två tycker o tänker om den. Dock hemligt för allmänheten en tid framöver.
Nej, kors i arselet, sa kärringen som satte sig på lien, nu är det dags att slå ihjäl lite tid. Och inte på det sättet som Johnsson menar, utan på det sättet de flesta slår ihjäl tid, dvs, tittar på TV.
Mors!
lately I've been thinking 'bout you, going crazy.
Känner pressen att producera, ligger som bly i skorna. Vilket samvetskval, ska jag tänka på läsarna eller vänta tills jag är inspirerad? Bär konstant med mig ångesten i bakhuvudet, den kvävande känslan nästan skaver i magen.
Hah, okej, keep it real, riktigt så illa är det kanske inte. Fast lite av det stämmer.
Efter att senaste inlägget gjorde succé hos mitt största fan, mamma, så känner man lite press att skriva ännu bättre och det är snart. Det är inte okej att det ska ta tolv dagar för mig att återhämta skaparglädjen efter ett inspirerat ögonblick.
Det kanske är dags att böja läsa boken Maximal Motivation som jag köpte i början av hösten. Boken har visserligen inte fått någon översvallande kritik, men kan vara värt det, för vad jag kan se så finns det inte mycket hjälp att få via internet. Man trodde att allt fanns på google, men inte hur man botar skrivtorka.
Livet har rullat vidare i ett hastigare tempo än jag är van. Har hunnit med en helt underbar och dyr tripp till London, har börjat skolan igen, inklusive alla läxor, prov o redovisningar det innebär när man går barn&fritid, sen ska man ju lyckas hålla kontakten med familje- och vänskapkretserna samtidigt, inte helt lätt vill jag lova. Skulle vilja förlänga dygnet.
Det är mitt i allt detta som något oväntat hänt. Ingen trodde det, allra minst jag själv, det är något så litet men samtidigt så tar det upp en hel del av min tid i tankens värld. Så här är det förstår ni, jag har fastnat i ett träsk, bara med ena foten som tur är, men jag är ändå fast, i ett kärleksträsk.
Även då jag har lagt märke till denne karl förut så har han inte gjort något större intryck, inte mer än många andra. Sen kom första dagen i skolan efter en månad av praktik och lov. Vi skulle ha dans på gympan, vals och foxtrot, något jag är bra på. Idrottslärarna slog ihop oss med Samhällstvåorna och däribland fanns han, vi dansade, jag var bra, han var dålig, men vad gjorde det? Smällde gjorde det lik förbaskat.
Förstår ni graden av det jag berättar? Två dagar har gått sedan dess och jag kan redan erkänna att jag har fått upp ögonen för någon. Visst, inte är jag kär inte, men lite nyfiken och det är inte illa pinkat när det gäller mig.
Inlägget blev inte det jag väntat, fast hur ofta blir det som jag tänkt egentligen?
Helgen spenderas i hufvudstaden hos Madelene, denna gång kommer fadren (observera stavningen.) att vara med, det känns roligt.
Nejdu, nu är det marsch, bums i säng. Prov i Idrottsmedicin klockan åttanollnoll, sharp.